sometimes it last in love but sometimes it hurts instead.
(Använder samma rubrik som igår för jag tycker den passar på dagens inlägg)
Jag har märkt att det spelar ingen roll hur du blir lämnad. Om personen lämnar dig för att den vill eller för att det sker och det är ingenting du kan göra någonting åt. Du kan aldrig göra någonting åt att någon lämnar dig. Den hjälplösheten när den man älskar lämnar dig ensam är ohållbar att känna. Den driver dig till vansinne. Det spelar ingen roll om det är för att han (eller hon) har blivit kär i någon annan, förlorat kärleken till dig fast du inte har det för honom eller dör ifrån dig. Du är fortfarande lämnad ensam, hjälplös och alldeles förskräckligt rädd.
När jag älskar någon, älskar så mycket att jag inte kan föreställa mig ett liv utan den personen, är jag alltid lite (eller mycket) rädd att bli lämnad. Jag tror inte att jag är ensam om det.
Vi diskuterade kärlek jag och en väninna igår innan läggdags, det finns aldrig något som heter enkelt när det kommer till kärlek. Hur du än gör så är det svårt, det handlar inte om att göra rätt eller fel det bara är så. det finns inget finare än kärlek men det finns inget mer läskigare heller. Jag är livrädd för kärlek, livrädd att bli kär i någon. Jag håller mig ifrån det så länge jag bara kan,kämpar emot för kung och fosterland. Jag hatar dendär osäkerheten som kommer över en som ett moln, man går runt som en vulkan redo att spricka närsom helst,livrädd att personen ska vakna upp och inse att du inte alls var den han/hon ville leva med. Jag blir en annan person när jag blir kär, mera som ett litet monster som inte kan kontrollera varken det ena eller det andra, då säger dem: Men kärlek gör en knäpp, men jag vill inte bli knäpp. Jag tycker om min säkerhet, att veta vad jag har och att slippa oroa sig över någon annan, jag har varit sådär riktigt kär två ggr i mitt liv. Två gånger som jag blev som förbytt och när jag idag ser tillbaka på all denna galenskap som då fanns så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Hur beter man sig egentligen? Ska det vara så? 5% lycka och 95% skräck? är det värt det?
