crazy living,high thinking

Snart är det maj,redan igen. Det här året som varit har gått underligt fort om jag tänker efter. Jag har under dessa 12 månader växt som person och är väl medveten om mina brister och vet vad jag måste förändra. För 12 månader sedan så skrattade jag och vifta bort problemen vilket ledde till att jag fick börja om på nytt igen. Vilket jag nu ibland kan vara lite glad över, glad för att jag lärde mig så mycket av det. Och mitt i sorgen så fann jag en bit av lycka som växt sig stark, vilket jag inte trodde var sant. Som om det som fattats mig under hela tiden nu funnits. Det kanske var därför jag var så svår att nå, för att det inte var rätt? för då hade jag väl släppt in och gett allt som jag nu vill ge? Det kanske var det som krävdes, men att det redan gått ett år, det förstår jag knappt. Tiden bara rusar iväg och snart är även skolan slut, 1½ år av den flög också bara iväg. Men jag är inte nu rädd längre, jag är förväntansfull och vågar hoppas på att jag inte är den enda som känner det jag känner,trygghet. Men alex schulman har rätt, 5% lcyka och resten skräck, för det är läskigt att slå in sitt hjärta i en liten present och ge bort det.


Du får inte andas på min panna
Och inte få mig falla mer
Om du inte sen kan stå för
All den oreda du ger
Och du får inte röra vid mitt hjärta
Som om allt var uppenbart
Men jag önskar inget hellre
Än att du gör allt emot mig snart